Äntligen cykelpremiär!

Ungefär så tänkte jag idag när den dagliga fönsterinspektionen av vädret visade sig innehålla blå himmel och solsken. Sedan förra veckan då min cykel säsongsenligt sågs över och fick okej av morfar hade det kliat i benen att få trampa ut på vägen, och äntligen hade jag vädrets tillåtelse! Vad kunde gå fel?

Vis av erfarenhet vet jag att det alltid är något som går fel när jag ger mig iväg på cykeläventyr. Medan vanliga människor förknippar cykling med sommar, motion, utflykter och andra härligheter stavas min första association till cykling Å-N-G-E-S-T. Med ett balanssinne av en alkoholist vinglar jag oftast fram på cykelvägen (jag instämmer med en vän till mig att jag nog borde använda stödhjul om jag ska cykla alls), och de tre hemska cyklar jag haft i mitt liv har alltid gjort mitt cykelliv till ett helvete. Låt mig beskriva dessa cyklar för er:

1) Silverrostcykeln
Jag fick silverrostcykeln sommaren 1997. Det var en grannes avlagda cykel från 70-talet som var rejält rostig, utan några som helst finnesser, och som var nära en kollaps innan jag någonsin ens fått cykla runt på den. Om jag minns rätt köpte min mamma den mot en dryg hundralapp. Jag grät när jag fick den för att den inte var rosa (och från dinosauriernas tid). På denna cykel lärde jag mig till slut att cykla, men lärde mig också hur vidrig denna aktivitet är, och fann jag aldrig någon glädje i att rulla runt på gården/utflykter.

2) Mögelcykeln
När silvercykeln till slut rostade sönder runt millenieskiftet fick jag ärva en ÄNNU äldre cykel av min mosters man. Mögelgrön till färgen var denna stenålderscykel som var så ful att jag skämdes för att sitta på den, men framförallt så trög och sönderrostad att jag troligen ledde den mer än jag trampade på den. Oftast slutade mina cykelturer på denna cykel med tårar då varenda muskel i kroppen värkte, och föraktet för cyklandet växte med varje utflykt till den grad att jag slutligen vägrade cykla.

3) CP-sadelcykeln
När jag var 13 år förbarmad sig min mormor över mig och köpte en ny, röd cykel till mig. Avskräckt av ovan nämnda cyklar omfamnade jag inte direkt denna cykel, och år kunde passera mellan mina cykelutflykter. Både min mamma och min bror lånade dock cykeln frekvent, och min oförsiktiga bror var den som med ett cykelhopp gjorde att sadeln instabiliserades. Ju mer jag har cyklat på cykeln sedan dess, ju lösare och vingligare har sadeln blivit.

Vilket för oss till idag... 

Trots att jag är medveten om min och cyklandets tragiska historia är ju hoppet det sista som lämnar en. Jag har en mental bild av att jag ska tycka om att cykla en dag och fortsätter därför att tvinga mig ut på cykeln. Trots att min morfar under förra veckan cykelinspektion skruvade åt sadeln så gott han förmådde, var det ett helvete att cykla idag. Redan efter 5 minuter stannade jag för att bända tillbaka sadeln i ett horisontellt läge, och det eviga stoppandet blev bara mer och mer frekvent ju längre jag cyklade. Någonstans i ett villaområde i Länna gav jag upp och tänkte vända hem - men solsting + överansträngning på grund av förkylning gjorde mig så svag och snurrig att jag fick stanna vid Bauhaus i ren utmattning. Fick skjuts hem av mina kära morföräldrar, och lämnade cykeln bakom mig. 

Nu står min helvetscykel fastlåst utanför Bauhaus. Själv vill jag aldrig mer se den igen då den ju är totalt omöjlig att cykla på. Man kan inte cykla på en lodrät sadel.

Med andra ord har den här cykelutflykten bara bekräftat det jag redan visste: Jag borde verkligen inte cykla.