Äntligen cykelpremiär!

Ungefär så tänkte jag idag när den dagliga fönsterinspektionen av vädret visade sig innehålla blå himmel och solsken. Sedan förra veckan då min cykel säsongsenligt sågs över och fick okej av morfar hade det kliat i benen att få trampa ut på vägen, och äntligen hade jag vädrets tillåtelse! Vad kunde gå fel?

Vis av erfarenhet vet jag att det alltid är något som går fel när jag ger mig iväg på cykeläventyr. Medan vanliga människor förknippar cykling med sommar, motion, utflykter och andra härligheter stavas min första association till cykling Å-N-G-E-S-T. Med ett balanssinne av en alkoholist vinglar jag oftast fram på cykelvägen (jag instämmer med en vän till mig att jag nog borde använda stödhjul om jag ska cykla alls), och de tre hemska cyklar jag haft i mitt liv har alltid gjort mitt cykelliv till ett helvete. Låt mig beskriva dessa cyklar för er:

1) Silverrostcykeln
Jag fick silverrostcykeln sommaren 1997. Det var en grannes avlagda cykel från 70-talet som var rejält rostig, utan några som helst finnesser, och som var nära en kollaps innan jag någonsin ens fått cykla runt på den. Om jag minns rätt köpte min mamma den mot en dryg hundralapp. Jag grät när jag fick den för att den inte var rosa (och från dinosauriernas tid). På denna cykel lärde jag mig till slut att cykla, men lärde mig också hur vidrig denna aktivitet är, och fann jag aldrig någon glädje i att rulla runt på gården/utflykter.

2) Mögelcykeln
När silvercykeln till slut rostade sönder runt millenieskiftet fick jag ärva en ÄNNU äldre cykel av min mosters man. Mögelgrön till färgen var denna stenålderscykel som var så ful att jag skämdes för att sitta på den, men framförallt så trög och sönderrostad att jag troligen ledde den mer än jag trampade på den. Oftast slutade mina cykelturer på denna cykel med tårar då varenda muskel i kroppen värkte, och föraktet för cyklandet växte med varje utflykt till den grad att jag slutligen vägrade cykla.

3) CP-sadelcykeln
När jag var 13 år förbarmad sig min mormor över mig och köpte en ny, röd cykel till mig. Avskräckt av ovan nämnda cyklar omfamnade jag inte direkt denna cykel, och år kunde passera mellan mina cykelutflykter. Både min mamma och min bror lånade dock cykeln frekvent, och min oförsiktiga bror var den som med ett cykelhopp gjorde att sadeln instabiliserades. Ju mer jag har cyklat på cykeln sedan dess, ju lösare och vingligare har sadeln blivit.

Vilket för oss till idag... 

Trots att jag är medveten om min och cyklandets tragiska historia är ju hoppet det sista som lämnar en. Jag har en mental bild av att jag ska tycka om att cykla en dag och fortsätter därför att tvinga mig ut på cykeln. Trots att min morfar under förra veckan cykelinspektion skruvade åt sadeln så gott han förmådde, var det ett helvete att cykla idag. Redan efter 5 minuter stannade jag för att bända tillbaka sadeln i ett horisontellt läge, och det eviga stoppandet blev bara mer och mer frekvent ju längre jag cyklade. Någonstans i ett villaområde i Länna gav jag upp och tänkte vända hem - men solsting + överansträngning på grund av förkylning gjorde mig så svag och snurrig att jag fick stanna vid Bauhaus i ren utmattning. Fick skjuts hem av mina kära morföräldrar, och lämnade cykeln bakom mig. 

Nu står min helvetscykel fastlåst utanför Bauhaus. Själv vill jag aldrig mer se den igen då den ju är totalt omöjlig att cykla på. Man kan inte cykla på en lodrät sadel.

Med andra ord har den här cykelutflykten bara bekräftat det jag redan visste: Jag borde verkligen inte cykla.

Vad slutligt det kändes att sätta den rubriken! 

Min sista dag i Leeds har passerat väldigt fort. Satt uppe långt in på småtimmarna och läste på till tentan, och var så fullkomligt LIVRÄDD för att försova mig att jag knappt sov något alls. Gick upp klockan sex för att göra mig i ordning och plugga lite till. Klockan 9 var det dags; jag skrev bäst jag kunde och tror nog att jag lyckades ta mig igenom även denna tenta mot alla odds. Efter tentan pysslade jag med lite allt möjligt: handlade middag, skrev ut boardingpass, betalade för en extra resväska, tog ut pengar, sålde tillbaka lite kurslitteratur, och hämtade ut min 1 dag försent inlämnade uppsats... Tyckte att uppsatsen var väldigt bra när jag lämnade in den, men förväntade mig att ha runt 50-55 efter poängavdraget (eftersom den kom in sent), men fick hela 70! Det var mitt bästa resultat i Leeds, och ett väldigt bra resultat över huvud taget, så det kändes ju väldigt trevligt att sluta på topp. 

Efter att jag kom hem har jag packat (precis på håret att det går att få ner allt. Trots det känns det i alla fall som att jag klarar mig under viktgränserna så vi hoppas på det), och sedan rensat och stäääädat. Är nästan helt klart nu. Har burit ner drygt 8 slängpåsar redan och ska ta de sista två till soprummet nu, och sedan blir det dammsugning. Jag har krigat på rejält så efter det kommer det se helt kliniskt rent ut här - jag lovar!

Har otroligt svårt att fatta att jag är i Stockholm om mindre än 24 timmar, men det ska bli så kul! Längtar även till på lördag då jag ska träffa fina Jenny och Karin, och på söndagen har min moster sin omtalade 50-års fest, så det är verkligen mycket att se fram emot med andra ord!

Men nu ropar dammsugaren på mig. Vi seees!

Näst sista dagen i Leeds! Har bara två nätter kvar i den helvetiskt knögliga och gnisslande sängen innan jag lämnar den bakom mig för gott. Nu är det kväll här, och det är helsjukt att tänka sig att imorgon är den sista hela dagen jag spenderar i den här staden. Jag har ju varit här i 5 månader nu, och man har ju konstigt nog vant sig vid det här. Det är galet att tänka sig att jag snart sätter fot i Stockholm igen.

Ska bli ett kärt återseende! Att jag skulle sakna familj och vänner var ju givet (och det har jag sannerligen gjort!), men jag har verkligen saknat underbara Sverige, och fina huvudstaden som jag har så otroligt mycket kärlek för. När jag under gårdagen lyssnade på några Kentlåtar med textreferenser till Stockholm blev jag alldeles varm i kroppen. 

Förutom att se alla nära och kära så längtar jag efter svensk sommar (ni har ju rena värmeböljan där borta; har inte upplevt sådana temperaturer under hela 2011!), att jobba, hemlagad mat, min säng, och en lite halvlustig sak för att vara mig... NATUR! Är ofantligt trött på att sitta instängd på mitt rum och att omges av betongblock. Kan knappt bärga mig till jag får gå på promenader, jogga lite, se grönska, och bara ligga på någon gräsplätt och fördriva tiden. Har aldrig rört på mig så lite i hela mitt liv som jag har gjort under dessa månader och mina muskler fullkomligt skriker efter lite utmaning! Även om jag spenderat detta halvår still som en staty, så har i och för sig mitt sockerförbud fungerat larvigt bra och har fört med sig positiva hälsoeffekter.

Okej... läser igenom det här inlägget och förfasas över hur tråkigt det är att läsa, så jag ska inte plåga er särskilt länge till. Tänkte bara meddela att min sista tentadag är i morgon och ingen är gladare än jag att det är över sedan. Som vanligt (tyvärr) är jag dåligt förberedd och kommer sitta in på småtimmarna och panikplugga, så håll tummarna för att det går bra nog att få ett godkänt i alla fall! Efter tentan följer rensning, packning, städning och sista sovnatten för hela slanten! Sedan åker jag heeeeem!